Det har aldrig varit lätt att krångla sig igenom högstadiet med bibehållen värdighet. Och totalt omöjligt verkar det vara om man heter Emmanuel Kent, och är utlämnad till en ständig följeslagare vid namn Tore, som tycker att fiskekeps och gummistövlar är skönt och praktiskt oavsett väder.
Emmanuel har dock insett att han har potential. Hade bara förutsättningarna varit annorlunda skulle hans liv kunna ta en helt ny vändning. Och när Tore plötsligt är borta från skolan en längre tid ställs hela tillvaron på ända. Den nya tjejen i klassen, Bianca, visar ett oväntat intresse för Emmanuel och drar in honom i nya kretsar. Men är det verkligen ok att svika Tore för att utveckla sin innestående potential?
"Konsten att ha sjukt låga förväntningar" beskriver Emmanuels livsfilosofi. Med förväntningarna på noll kan man inte bli besviken. Fast oftast lyckas Emmanuel trassla till det för sig på ännu värre sätt än man ens trodde var möjligt. Och jag både fnissar och blir alldeles generad när jag läser om hans katastrofala försök att på ett snyggt sätt rädda situationerna han hamnar i.
Men framför allt handlar boken om relationer. Om att göra slut med en vän som alltid funnits där, men som börjar kännas som en bromskloss. Hur hanterar man att bara en känner att det är dags att gå vidare och hitta nya sammanhang? Och är nya sammanhang egentligen det bästa, i jämförelse med det trygga och invanda?
"Ta del av mitt halvkassa liv och gör sedan tvärtom" är Emmanuel Kents råd till läsaren. Och en glad nyhet är att i uppföljaren "Manifest för hopplösa" finns det möjlighet att fortsätta följa Emmanuels vindlande vägar genom tonåren. En klar fyra ger jag boken i betyg, och jag ser fram emot att läsa manifestet!
/Evelina Joëlson
