Ingen normal står i regnet och sjunger

Sara Ohlssons senaste bok, Ingen normal står i regnet och sjunger, handlar precis som Johanna Thydells (M)ornitologen (se tidigare inlägg) främst om vänskap. Ella är nästanbror och bästa vän med Charlie, som hon har varit granne med hela livet - tills Charlie nyligen flyttade till en egen liten lägenhet.

I Ellas klass går Niki, som är arg och tvär och enligt Ella helt psyko. Men det visar sig att både Ella och Charlie får omvärdera Niki. Charlie, som är Ellas närmaste, och Ella, som alltid är på jakt efter den stora kärleken, fast det aldrig känns riktigt rätt. Hon vill allra helst hitta någon att vara olik med på ett bra sätt; någon att ligga bredvid och läsa varsin tjock bok med.

Mer än så vill jag inte avslöja om vad som händer mellan Ella, Charlie och Niki. Mer än att det handlar om det klassiska temat att få ihop vänskap och kärlek - och som läsare vill man så gärna att allt ska ordna sig på bästa sätt för dem allihop - men som Ella konstaterar är vi alla hjärntvättade av romantiska komedier, fast i verkligheten får man ta saken i egna händer och fatta de svåra besluten utan sång, och färgglada paraplyer får man se till att ordna med själv.

Sara Ohlssons debut Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag var också en bok om relationer, jakt på kärlek, att bryta ihop och komma igen, och om att klara av att få någotsånär ordning på sin svajiga tonårstillvaro. Båda rekommenderas varmt till alla som vill läsa realistiska ungdomsböcker som inte väjer för det som är krångligt och jobbigt - och mitt i alltihop också alldeles lyckorusigt.

/Evelina Joëlson

Let it snow

Let it snow har kanske det glittrigaste och juligaste ungdomsbokomslaget någonsin! Och underrubriken "Snöstorm, våfflor och minigrisar - en magisk julafton" utlovar mysig och romantisk julläsning. Författare till boken är John Green, Maureen Johnson och Lauren Myracle. John Green är ju den mest kända av de tre - men efter att ha läst boken måste jag säga att hans båda medförfattare är snäppet bättre.

Boken är någonting mittemellan en novellsamling och en roman; den innehåller tre berättelser som griper tag i varann, genom att personerna återkommer, känner till varann eller träffar på varandra under den snöstormande julen, då tågen stannar, bilarna kör fast och alla förr eller senare hamnar på det lokala våffelhaket.

Jubilee, som fått sitt namn av föräldrarnas passion för miniatyrtomtar, fastnar på ett insnöat tåg på väg till sina morföräldrar, efter att hennes föräldrar har häktats i ett bråk om exklusiva tomteutgåvor. För att slippa undan en cheerleadinggrupp ger hon sig ut i snön, vilket leder henne (via våffelcaféet) till Stuart och hans familj, som är helt olik hennes pojkväns - som hon egentligen skulle ha firat årsdagen med just på julafton.

Tobin och hans kompisar får i uppdrag att ta med ett twisterspel till våffelcaféet, dit även cheerleadingtjejerna slutligen har tagit sig. Men det visar sig vara betydligt lättare sagt än gjort att ta sig fram genom snön, och samtidigt hålla sig undan rivalerna som också vill imponera på de nya tjejerna.

Addie däremot, deppar över att det tagit slut med Jeb. Hennes kompisar försöker få henne på bättre humör, och samtidigt ge henne lite mer självinsikt - vilket slutar med att Addie lovar att hämta en minigris till en av sina bästa vänner. Även det blir ett krångligt projekt i snön, men grisäventyret för det goda med sig att Addie får möjlighet att fundera än mer över sitt eget beteende och hur det egentligen påverkar hennes relationer, både vad gäller vänskap och kärlek.

Jag tyckte om Let it snow, även om den inte levde upp till mina förväntningar (som byggts upp av omslaget), och trots att John Greens kapitel tyvärr var lite långrandigt. Men utöver det var den mysig och underhållande - som en romantisk komedi, där snökaoset både ställde allt på ända och fick rätt personer att nå fram till varann.

/Evelina Joëlson

(M)ornitologen

Johanna Thydells senaste bok handlar om Moa. Hon har en bästa vän som heter Otto och en besvärlig bakgrundshistoria med Vispen, som hon undviker så gott det går. Hon bor med sin pappa, Susanne och sin lillebror Lucas. Men hennes biologiska mamma är försvunnen sedan 15 år. Eventuellt utomlands - helt utan någon förklaring.

Så plötsligt ringer hennes mamma Hedvig och vill ses. Bara sådär, efter 15 försvunna år. Först säger Moa tvärnej. Men efter konsultation med Otto, vars mamma är död, kommer hon fram till att ändå ge det en chans. För att inte verka för angelägen kommer hon dock på ursäkten att hon behöver göra ett skolarbete om fåglar, och att det skulle passa bra att göra det i den skog där Hedvig numera bor i en gammal stuga.

Nedräkningen till att konfronteras med Hedvig har börjat, och Moa funderar kring sin strategi, som inkluderar ett anteckningsblock för kodade iakttagelser av "Göken" och dess flyktbeteende.

(M)ornitologen är en svindlande känsloresa om familjekärlek, biologiska band, psykologi och relationsstrategier. Johanna Thydell skriver som alltid rappt, kul och drastiskt, och väjer inte för svåra funderingar. Den enda invändningen jag kan komma på är att jag skulle vilja få veta mer om Moa, Hedvig, pappan, Susanne och Otto. Deras relationer, funderingar och förändringar fortsätter, och det känns trist att inte får vara med längre.

Jag rekommenderar absolut (M)ornitologen till alla som vill läsa en rolig bladvändare med mörka stråk och starka känslor!

/Evelina Joëlson