Jag lever, tror jag

Jag lever, tror jag, handlar om Kim som blir kvar när hennes allra bästa vän Moa dör. Plötsligt en tisdag händer det, Kim får veta det när Amanda ringer på dagens sista lektion och hon fattar absolut ingenting. Hur kan en katastrof hända på en vanlig tisdag? Och helt utan förvarning?

Efter att Kims värld rasat ihop skriver hon om hur det är att försöka famla sig tillbaka till livet igen. Om mörkret och om hur hon tappar all ork och bara vill skrika eller kräkas. Om minnena med Moa, om grubblet över om det var en olycka eller ett självmord, och om sökandet efter Moas dagbok, där det förhoppningsvis finns svar på åtminstone någon av Kims funderingar. Om hur kärleken smyger sig in och förvirrar, om en viktig vänskap som växer fram på nätterna på kyrkogården, och om en totalt oväntad vänskap som växer fram på dagtid.

Christine Lundgrens debutroman är en väldigt stark och realistisk skildring av att drabbas av sin bästis död och av hur lång tid det kan ta att börja fungera igen. Det är en tung berättelse, men galghumorn finns hela tiden där, mitt i allt det svåra, och jag vill bara bläddra vidare i Kims sorgearbete.

Jag lever, tror jag, rekommenderas varmt! Det är en imponerande debut med flyt i språket, om sorg och vänskap och om att - mitt i steget till att bli vuxen - alldeles för plötsligt tvingas stå på egna ben.

Boken får 4,5 av 5 i betyg av mig och jag ser verkligen fram emot nästa bok av Christine Lundgren!

/Evelina Joëlson

Den vita döden

Camilla Lagerqvist har skrivit en ungdomsbok som utspelar sig i en lite annorlunda miljö, nämligen ett sanatorium under 1930-talet, då många drabbades av lungsjukdomen tuberkulos i Sverige.

Huvudpersonen Julia är 12 år och har lämnats på sjukhemmet av sin familj. Hennes mamma har helt tagit avstånd från henne sedan hon blev sjuk, för hon är så rädd att hon själv eller Julias syskon ska smittas. Och hennes pappa jobbar och reser mycket och har aldrig riktigt funnits där för Julia. Nu bor hon i en sovsal med andra flickor i ett slott långt från allt, och ska vila i den friska, lantliga luften och äta ordentligt, så att hon blir stark och övervinner sjukdomen.

Julia har svårt att prata med de andra flickorna på hemmet, för hon är inte så van att öppna sig och umgås med andra, så hon uppfattas som lite sur och tvär. Men så en dag kommer en ny pojke till hemmet. Julia ser från sitt sovsalsfönster hur han lämnas med kramar och värme av sin mamma, och hon ser också något speciellt i hans blick. Plötsligt känns hemmet inte bara ensamt och obehagligt, utan något vackert och spännande kommer också in i Julias liv.

Pojken, som heter Luca, tillhör ett cirkussällskap som reser och lever tillsammans som en stor familj. Julia har aldrig varit med om något liknande, och tillsammans med Luca får hon se cirkusen uppträda och uppleva både närhet och kärlek.

Men Julia och Luca befinner sig trots allt på ett sjukhem, med döden ständigt närvarande. Ingen vet vem som kommer att drabbas härnäst, och tuberkulosen kan plötsligt antingen blossa upp och fövärras eller mattas av och bli bättre.

Tyvärr tycker jag att språket haltar lite i Lagerqvists bok, och Julias funderingar blir ofta övertydliga. Men handlingen är gripande och det händer mycket både outsägligt sorgligt och fint i Julias liv.

Den vita döden får 3 av 5 i betyg av mig.
/Evelina Joëlson

Kick-off

Stort tack till alla er som kom till vårt bibliotekstält i Skateparken i Hässleholm i fredags!

Kick-off i Hässleholm

Nu på fredag, den 19:e augusti kl 12-17, är det kick-off i Skateparken i Hässleholm inför terminsstarten! Bibblan är på plats kl 13-16, och hos oss kan du göra budskapsarmband, texta på kläder och trycka egna pins. 

Alla som börjar skolan igen i nästa vecka är varmt välkomna!

Dumplin'

Willowdean Dickson bor i den lilla hålan Clover City i Texas. Hon jobbar extra på snabbmatshaket Harpy's, där också den snygge och tyste Bo Larson som går på en katolsk privatskola, sköter fritösen.

Det största som händer i Clover City, och som väcker dess invånare ur den trötta vardagslunken, är den årligt återkommande skönhetstävlingen Miss Teen Blue Bonnet. Willowdeans mamma vann tävlingen i sin ungdom och håller numera i uttagningarna, iklädd klänningen hon bar när hon kammade hem titeln. Men Willowdean, som av sin mamma kallas Dumplin', har aldrig haft en chans att ens bli godkänd för tävlande. Hon är, precis som sin moster, som tragiskt dog av en hjärtattack i soffan, 38 år gammal, väldigt storväxt. Dock bär hon sina kilon med stolthet, har Dolly Parton som förebild och bryr sig inte om vad andra tycker. Tills hennes intresse för Bo Larson visar sig vara besvarat. Plötsligt blir Willowdean medveten om sin kropp på ett för henne nytt sätt, och hon kommer på sig med att skämmas för valkarna, dra sig undan och fundera på vad folk anser om henne. Samtidigt kommer hon på kant med sin barndomsvän Ellen, som jobbar i en klädbutik med storlekar som tar slut långt innan Willowdeans. Dock snubblar hon över nya och säregna bekantskaper, som visar sig kunna stärka henne till att må bra i sig själv igen.

Dumplin' är en väldigt charmig och känslig bok om vänskap, kärlek, släktband, småstadstristess, Dolly Parton-glamour och tryckande hetta. Den påminner på sätt och vis om filmen Little Miss Sunshine, fast med en sextonåring i huvudrollen. Och den handlar förstås om kropp, självbild och självkänsla, om att ta för sig, trivas i sig själv och hitta rätt sammanhang.

Jag tyckte verkligen om Dumplin'! Den är både en bladvändare och en tänkvärd bok att stanna och fundera i. Den får full pott av mig: 5 av 5 glittriga tiaror.

/Evelina Joëlson