Let it snow har kanske det glittrigaste och juligaste ungdomsbokomslaget någonsin! Och underrubriken "Snöstorm, våfflor och minigrisar - en magisk julafton" utlovar mysig och romantisk julläsning. Författare till boken är John Green, Maureen Johnson och Lauren Myracle. John Green är ju den mest kända av de tre - men efter att ha läst boken måste jag säga att hans båda medförfattare är snäppet bättre.
Boken är någonting mittemellan en novellsamling och en roman; den innehåller tre berättelser som griper tag i varann, genom att personerna återkommer, känner till varann eller träffar på varandra under den snöstormande julen, då tågen stannar, bilarna kör fast och alla förr eller senare hamnar på det lokala våffelhaket.
Jubilee, som fått sitt namn av föräldrarnas passion för miniatyrtomtar, fastnar på ett insnöat tåg på väg till sina morföräldrar, efter att hennes föräldrar har häktats i ett bråk om exklusiva tomteutgåvor. För att slippa undan en cheerleadinggrupp ger hon sig ut i snön, vilket leder henne (via våffelcaféet) till Stuart och hans familj, som är helt olik hennes pojkväns - som hon egentligen skulle ha firat årsdagen med just på julafton.
Tobin och hans kompisar får i uppdrag att ta med ett twisterspel till våffelcaféet, dit även cheerleadingtjejerna slutligen har tagit sig. Men det visar sig vara betydligt lättare sagt än gjort att ta sig fram genom snön, och samtidigt hålla sig undan rivalerna som också vill imponera på de nya tjejerna.
Addie däremot, deppar över att det tagit slut med Jeb. Hennes kompisar försöker få henne på bättre humör, och samtidigt ge henne lite mer självinsikt - vilket slutar med att Addie lovar att hämta en minigris till en av sina bästa vänner. Även det blir ett krångligt projekt i snön, men grisäventyret för det goda med sig att Addie får möjlighet att fundera än mer över sitt eget beteende och hur det egentligen påverkar hennes relationer, både vad gäller vänskap och kärlek.
Jag tyckte om Let it snow, även om den inte levde upp till mina förväntningar (som byggts upp av omslaget), och trots att John Greens kapitel tyvärr var lite långrandigt. Men utöver det var den mysig och underhållande - som en romantisk komedi, där snökaoset både ställde allt på ända och fick rätt personer att nå fram till varann.
/Evelina Joëlson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar